De genuinas förfall
Idag hade jag en kort dispyt med en liten fisförnäm granntant om att maten i Sverige har blivit så dyr och styrkte det hela med att jag hade köpt två bananer och en liter mjölk på VIVO för 40 kronor. Och den dumma tanten svarar. Det heter faktiskt inte VIVO. VI lämnade VO för flera år sedan. JÄVLA KÄRRING
Jag gav henne en bister blick och fick hålla mig för att inte vrida sönder lårbenshalsen på henne.
Jag tänker aldrig sluta kalla det VIVO!! Och jag hatar alla idioter som ska tramsa med att byta namn på offentliga platser och verksamheter. varje gang slutar det med förfall. Det kostade inte dyra 40 kronor för en frukost på min tid när VIVO fortfarande hette VIVO och inte VI!!
Och jag skiter fullständigt i att anledningen till att halva namnet försvann beror på att VI "med sitt nya namn tydligt vill markera att Vi står fria från alla stora bjässar, utländska aktörer, börsnoterade bolag och annan centralstyrning".
Mig lurar de inte, det spelar ingen roll hur "varmt välkommen" de än hälsar mig på sin hemsida. Jag har fortfarande inte råd att köpa några fler bananer där.
Och...
varför, VARFÖR har ledningen på Cirkör bestämt sig för att byta namn på Rikslagret? Vår älskade lagerlokal brevid hallen som alltid var alldeles för kall på vintern och rena bastun sommaren. Rikslagret, där jag var med i min första riktiga show på Subörb 2005 och som under festivalen döptes om till Kokoslagret. Sedan Rikslagret bytte namn till Mellanhallen har den sannerligen förändrats. Lokalen är numera uppdelat i två, en liten bit betong till gymnasiet (som måste hyras ut till andra aktiviteter var och varannan dag för att gymnasiet ska ha råd att behålla det. Sedan har vi det dyra, fina förbjudna svarta golvet, fyra gånger så stort som gymnasiets betongplätt. Det svarta golvet, som tillhör Danshögskolan, Danshögskolan och enbart DANSHÖGSKOLAN. Fôrbjudet för de lite ofinare gymnasieeleverna som blir kallade till möte varannan vecka för att någon gymnasist råkat göra fotavtryck på det förbjudna området.
Så har vi förstås Cirkörs lab också. Tre ljudisolerade väggar som skapar en stor grotta där Cirkörs proffessionella artister kan jobba med sina produktioner ostört. En oerhört fiffig uppfinning, men det betydde för gymnasiets del att ytterligare 50% golvyta försvann. För Labbet är också förbjudet område. Där får bara "riktiga" artister vistas.
Varför har de ens döpt om detta numera så gränsfyllda rum till Mellanhallen? MELLANHALLEN??? Varför Mellanhallen? Det finns ens ingen hall på andra sidan. De borde i så fall döpt om det till Västra hallen för att vara korrekta. Varför Mellanhallen?
Vi har till sist Öppen Scen, från början var detta ett ställe för artister att komma och bjuda på vad de ville, utan betalt, bara för att testa en ny show eller kanske bara ett tre minuters nummer. Vissa läste upp sin nyskrivna dikt, andra, exempelvis små tanter pendlade hela vägen från norrländska landsbygden för att visa upp sina grisar. Missade man transvestiten Peggy som sjöng tre långtråkiga sånger behövde man inte oroa sig, han kom tillbaka flera gånger och gav en repris. Som publik tog man med sig 50 riksdaler och infann sig utanför Orionteaterns träportar fem minuter innan spektaklet satte igång, köpte biljetter och en öl på plats. Aldrig visste man vad man skulle bjudas på, men allt var tillåtet och alla fick den uppskattning de förtjänade.
Men Öppen Scen blev plötsligt populärt, dess arrangörer upptäckte att de kunde höja biljettpriserna. Man behövde numera boka biljett på ticknet två månader i förväg, eller köa i fem timmar i en närliggande busskur.
Artister plockades inte längre upp i tunnelbanan och eller trampade in på kontoret dagen innan förestallningen med frågan om de kunde få visa lite korttrix. Istället började speciellt utvalda artister ringas upp. Och en lika speciellt utvald publik skapades, den som hade råd med biljetten.
Öppen Scen bytte namn till Nattvarité Salong Giraff.
Den lilla återkommande tillställningen med Peggy och Bodil och hennes grisar blev aldrig densamma igen. De spontana artisterna och deras spontana publik avisades av biljetterna med de skrikiga tresiffriga beloppen och deras nya ägare som "faktiskt kräver lite valuta för pengarna"!
När jag tänker efter är det nog inte de nya namnen jag hatar, det är att de symboliserar vårat ständigt segregerande och uppgraderande samhälle som exkluderar mig och de mina ur sina nya, lite rikare, lite bättre sortiment.
Nåväl. mitt sätt att komma över det hela är att aldrig nåågonsin falla för de töntiga nya namnen i alla fall.
Jag vred alltså aldrig sönder lårbenshalsen på den snobbiga tanten. Istället gick jag in till mig, satte på datorn, lekte i tio minuter med paint, printade ut mitt konstverk och gick och postade den i hennes brevlåda.
Jag gav henne en bister blick och fick hålla mig för att inte vrida sönder lårbenshalsen på henne.
Jag tänker aldrig sluta kalla det VIVO!! Och jag hatar alla idioter som ska tramsa med att byta namn på offentliga platser och verksamheter. varje gang slutar det med förfall. Det kostade inte dyra 40 kronor för en frukost på min tid när VIVO fortfarande hette VIVO och inte VI!!
Och jag skiter fullständigt i att anledningen till att halva namnet försvann beror på att VI "med sitt nya namn tydligt vill markera att Vi står fria från alla stora bjässar, utländska aktörer, börsnoterade bolag och annan centralstyrning".
Mig lurar de inte, det spelar ingen roll hur "varmt välkommen" de än hälsar mig på sin hemsida. Jag har fortfarande inte råd att köpa några fler bananer där.
Och...
varför, VARFÖR har ledningen på Cirkör bestämt sig för att byta namn på Rikslagret? Vår älskade lagerlokal brevid hallen som alltid var alldeles för kall på vintern och rena bastun sommaren. Rikslagret, där jag var med i min första riktiga show på Subörb 2005 och som under festivalen döptes om till Kokoslagret. Sedan Rikslagret bytte namn till Mellanhallen har den sannerligen förändrats. Lokalen är numera uppdelat i två, en liten bit betong till gymnasiet (som måste hyras ut till andra aktiviteter var och varannan dag för att gymnasiet ska ha råd att behålla det. Sedan har vi det dyra, fina förbjudna svarta golvet, fyra gånger så stort som gymnasiets betongplätt. Det svarta golvet, som tillhör Danshögskolan, Danshögskolan och enbart DANSHÖGSKOLAN. Fôrbjudet för de lite ofinare gymnasieeleverna som blir kallade till möte varannan vecka för att någon gymnasist råkat göra fotavtryck på det förbjudna området.
Så har vi förstås Cirkörs lab också. Tre ljudisolerade väggar som skapar en stor grotta där Cirkörs proffessionella artister kan jobba med sina produktioner ostört. En oerhört fiffig uppfinning, men det betydde för gymnasiets del att ytterligare 50% golvyta försvann. För Labbet är också förbjudet område. Där får bara "riktiga" artister vistas.
Varför har de ens döpt om detta numera så gränsfyllda rum till Mellanhallen? MELLANHALLEN??? Varför Mellanhallen? Det finns ens ingen hall på andra sidan. De borde i så fall döpt om det till Västra hallen för att vara korrekta. Varför Mellanhallen?
Vi har till sist Öppen Scen, från början var detta ett ställe för artister att komma och bjuda på vad de ville, utan betalt, bara för att testa en ny show eller kanske bara ett tre minuters nummer. Vissa läste upp sin nyskrivna dikt, andra, exempelvis små tanter pendlade hela vägen från norrländska landsbygden för att visa upp sina grisar. Missade man transvestiten Peggy som sjöng tre långtråkiga sånger behövde man inte oroa sig, han kom tillbaka flera gånger och gav en repris. Som publik tog man med sig 50 riksdaler och infann sig utanför Orionteaterns träportar fem minuter innan spektaklet satte igång, köpte biljetter och en öl på plats. Aldrig visste man vad man skulle bjudas på, men allt var tillåtet och alla fick den uppskattning de förtjänade.
Men Öppen Scen blev plötsligt populärt, dess arrangörer upptäckte att de kunde höja biljettpriserna. Man behövde numera boka biljett på ticknet två månader i förväg, eller köa i fem timmar i en närliggande busskur.
Artister plockades inte längre upp i tunnelbanan och eller trampade in på kontoret dagen innan förestallningen med frågan om de kunde få visa lite korttrix. Istället började speciellt utvalda artister ringas upp. Och en lika speciellt utvald publik skapades, den som hade råd med biljetten.
Öppen Scen bytte namn till Nattvarité Salong Giraff.
Den lilla återkommande tillställningen med Peggy och Bodil och hennes grisar blev aldrig densamma igen. De spontana artisterna och deras spontana publik avisades av biljetterna med de skrikiga tresiffriga beloppen och deras nya ägare som "faktiskt kräver lite valuta för pengarna"!
När jag tänker efter är det nog inte de nya namnen jag hatar, det är att de symboliserar vårat ständigt segregerande och uppgraderande samhälle som exkluderar mig och de mina ur sina nya, lite rikare, lite bättre sortiment.
Nåväl. mitt sätt att komma över det hela är att aldrig nåågonsin falla för de töntiga nya namnen i alla fall.
Jag vred alltså aldrig sönder lårbenshalsen på den snobbiga tanten. Istället gick jag in till mig, satte på datorn, lekte i tio minuter med paint, printade ut mitt konstverk och gick och postade den i hennes brevlåda.
Kommentarer
Trackback
