CHIQUIRRITINA

Nu först har jag insett faktum. Jag flyttar. Jag flyttar och kommer inte tillbaka förrän om några år. Och när jag kommer tillbaka har jag inget kvar. Pappa har säkert flyttat tillbaka till Spanien, mamma bor i en lägenhet i stan, Gabriel har blivit känd modell eller välbetald tennistränare i Hollywood. När jag hälsar på i min älskade cirkushall finns ingen jag känner kvar.

Det är är en förbannat obehaglig insikt, men jag börjar förstå varför jag ända sedan jag kom hem för en månad sedan har velat

• besöka vår huvudstads alla museum och trädgårdar (Stadsmuseum, Rosendals trädgård) svenniga ställen jag aldrig hade satt min fot i för något år sedan
• gå promenader i parken (typ Tessinparken) herregud
• se på svenska filmer och serier (jag måste ha sett på Sunes Jul serien minst fem gånger den senaste veckn, jag behöver inte ens titta på tv-skärmen längre. Det räcker med att jag hör dialogerna så ser jag spektaklet framför mig).
• lyssna på svensk musik (Nationalteatern, Eldkvarn)
• läsa svenska böcker (Gårdarnas krig av Harry Kullman om kvarterskrig mellan ungarna på söder, och jag önskar bittert att jag levde för sjuttio år sedan någonstans bland  bakgårdarna vid SOFO)
• inte nog med det har jag kommit på mig själv flera gånger med att gapande stå och stirra på lägenhetsannonserna på Folkkungagatan. Kanske, kanske kan jag hitta en liten 25 kvadratare som inte är allt för dyr... - Sen vaknar jag upp igen. Jag har ju en lägenhet i Bryssel, vad sysslar jag med? Jag flyttar ju imorgon!)
• bara äta svenskt! Sill, färskpotatis med dill, rabarberpaj...

Och jag är så jävla rädd att inget ska finnas kvar när jag kommer tillbaka. Jag vet att det inte gör det.

När jag säger hejdå och kliver på bussen 13.45 imorgon kommer inget tillbaka igen. Nästa gång jag kommer hem är jag inte hemma längre. (Och det blir sannerligen inte ett dugg bättre av att våran efterblivna regering ska renovera halva Stockholm, jag kommer hoppa av på fel hållplats när jag ska hem för att jag inte känner igen mig.)