Den smaskiga veckan
Efter att ha sammanfattat min tämligen händelserika förra vecka med smaskiga detaljer och många lovord om staden jag befann mig i och om äventyret jag var med om måste jag tyvärr meddela att datorn åt upp allt i ett nafs utan att vare sig verka vilja spotta ut skiten eller pressa ut den den andra vägen.
Alla de smaskiga detaljerna ledde i alla fall till jag kom in på en GRYYM dansskola i Varberg. Och Jonatan också.
Nu sitter jag återigen och med nytt mod och nördar So You Think You Can Dance och drömmer om balett termer jag inte ens kan stava till, 34 timmar schemalagd träning i veckan och staden Varberg, som jag tycks ha gått och förälskat mig i.
Meene.. På torsdag åker jag ju till Paris... :) Och söker en cirkusskola. Och det vore ju sannerligen inte dumt att komma in där... Om den är bättre än dansskolan vill säga. Ja, vi får väl se, vi får sannerligen se. Det vore ju inte fel, inte helt tokigt att bo i Paris nästa år..
Konst Paus Punkt
Mitt handståendenummer är färdigt. Det är FÄRDIGT FÄRDIGT FÄRDIGT!
Rosny, PARIS, jag är redo! Snart kommer jag
Varsågoda att titta och berätta vad ni tycker!
Jakten på de rosa damerna
Jag sitter och visslar, och maler kaffe i gammelmormors bruna kvarn. Det blir lite för grovmalet för min espressobryggare, även om jag måste mala om flera gånger, men kaffet smakar liksom ändå godare när jag vet att den farit genom hennes kvarn. Att det råkar vara Johan & Nyström kaffe är naturligtvis den främsta bidragande faktorn, ååh jag ryser, det är så gott. Och det luktar gott.
Osminkad och morgontrött men lycklig ändå :)
Espresso orginale med en lite ostkant till, mitt morgonmåste. Sen står jag mig hela dagen haha! Eller nja förresten, inte riktigt. Jag har ett till måste, den rosa damen, snart är det dags att ta ut henne ur frysen.
Nu ska jag berätta historien om de rosa damerna.
I hela mitt liv fram till sisådär för ett år sedan har jag varit övertygad om att jag bara gillar gröna äpplen, alltså riktigt gröna menar jag nu, syntetgröna och sura så in i norden.
Men förra året hörde jag rykten om de fantastiska rosa damerna, eller PINK LADY som de heter i affären. Det blev sensation, kärlek vid första ögonkastet och en ganska fattig vinter, för när vanliga JONA GOLD äpplen kostar 9.90 kg, ligger damerna och flörtar med mig med 34.90 intatuerat i pannan. Men ack så goda, en så perfekt balans av söt och surt men friskt, stenhårt så att det inte finns minsta tillstymmelse till mjöl-känsla.
En viss högtidlighet är det under mina morgnar kring dessa frukter med en tillhörande speciell ceremoni. Samtidigt som jag lägger ner kaffebönor i kvarnen ska den rosa damen tas fram ur kylskåpet, tvättas av lite och sedan varsamt placeras i nedersta frysfacket bland isklabbarna. Sen är det bara att vänta, minst 10 minuter max en halvtimme. Sen är de så in i det exaktaste perfekt kalla och friska och söta.
Problemet med dessa små krabater är bara att de är otroligt sällsynta, de finns sällan i butikerna mer än i korta stötar och inte i vilka butiker som helst. Jag ägnade många eftermiddagar förra halvåret åt att leta upp dessa mataffärer och och sätta en guldstjärna invid dem i min lilla anteckningsbok.
Vinnare är utan konkurrens ICA Aptiten i Mariatorget. Där finns de oftast och är både pigga och fräscha.
De är så jäkla poppis alltså, många affärer försöker luras, säga att de finns fastän det inte är sant. Så lägger de dit CRISP PINK istället men skyltar med PINK LADY plakat och tror att jag är naiv.. Det syns ju på äpplena, på långt håll syns det att det inte är samma.
Det är viktigt att man skär äpplet i båtar. Äter man det som ett vanligt äpple är högtiden förstörd, äpplet förlorar sin kraft och alla förberedelser blir tillintetgjorda. Därför ska man ha en liten fin träskärbräda och en riktigt vass kniv. Sen skär man båtar och äter äpplet sakta sakta.
Som med mjölk. Mjölk är allra godast när det är röd mjölk och när den är nyss uttagen från kylen, jättekall och frisk. Och när den äts med en liten sked, så att man riktigt känner smaken, och så att den räcker längre..
Kan detta vara mina första mattips? Fantastiskt! Vilka bra jag valde. Kaffe äpple mjölk. De ska ätas separat. Om man inte gillar att ha mjölk i kaffet vill säga, då får man blanda. Eller äpple i kaffe för all del... Eller om man är laktosintolerand, alternativt vegan, då bör inte mjölk förtäras överhuvudtaget. Nu vet ni det!
En afton i Stopmotion
Debut inom Stopmotion-konsten.
Ännu har vår film inget namn. Det kommer nog i takt med att vi lägger på musik av (förhoppningsvis) sjukt duktiga och vackra Hanna Turi och i takt med att Malin redigerar bilderna.
Det var vackert väder vid Ulvsunda slott när jag, Dojjan, Karin och Malin spatserade förbi en begravning och två blöta hundar med kamerautrustning färgglatt smink och underbart humör.
Under de två timmarna vi fotade hann jag somna (som en riktig Törnrosa) medan Karin sminkade mig och i takt med att Malin knäppte på kameran. Sedan var det dags för Dojjans klädbytarscen. Underbar, den slutar med att hon bländas i en sjukt snygg pose. I nästa scen hjular vi och skuttar ner för backen som små barn i förstora skjortor och barfotafötter.
Nästan såhär ser jag ut... som en sovandes Törnrosa...
Sedan dansar vi, dansar och hoppar och står på händer med masker på oss tills filmen är slut.
En ros vandrar som ett litet kryp över mitt ansikte, Dojjan får på sig en jeansjacka som knäpper sig själv.
Snart får ni se resultatet. Tills dess får ni två andra Stopmotion filmer att frestas med. De båda som inspirerade oss till gårdagens projekt!
Idag är det tisdag den 15 juni 2010. Det ser ut att bli en vacker dag. Det är bäst att jag tar vara på den, med barfotafötter och färgglatt humör!
Another morning
Denna söndagmorgon, det är för övrigt den 13 juni 2010, är som den där söndagmorgonen för några månader sedan då det också regnade. Jag befann mig hos Malin i Studio 104, vi hade bestämt oss för att spontanplåta utan Make Up artist. Jag hade som vanligt med mig halva garderoben med inspirationsrika plagg, som vi kastade ut över hela golvet för att fundera, välja, plocka och tillslut komma överens om några slutgiltiga outfits. Medan jag bytte kläder började Malin mecka med kameran. "Kolla här Sara! Jag har ett experiment på gång med ljuset, för jag menar hur tråkigt ser det inte ut när det regnar, nej här behövs minsann lite solsken!" Vi experimenterade från 8-16. Fullkomlig lycka! Fullkomlig tillfredsställelse över överraskande resultat. Varsågoda att titta!
"Another morning"
Fotograf: Malin Sydne
Voila!
Åh, franska språket och cigg får mig att tänka på en annan morgon i början av september 2009. Jag hade precis bestämt mig för att sluta köra parakrobatik med min partner i ESAC (Ecole Superieure des Arts du Cirque).
Det var dagen efter att jag fått beskedet att jag inte längre fick gå kvar i skolan om jag inte samarbetade med honom. Jag satt och dinglade med benen vid fönsterkarmen med svarta blöta streck under ögonen. Det bolmade upp moln av nybakade bullar från bageriets ventilationsrör. Deras rök blandade sig med den från ciggen. Jag rökte upp ett helt paket camel jag ägnat natten åt att själv rulla. Den morgonen var det också soligt fast det inte var soligt. Det regnade i hela huvudet fastän strålarna kastade vackra reflexer på min vägg. Iva Bittova hade gått på repeat säkert femtio gånger. Och den skulle fortsätta så i ett dygn till. Jag har ingen bild på mitt rum i Bryssel men det kanske är lika bra.
Ett stearinljus lyser upp datorn. Det är morgonens solsken bland allt regn.
Nu ska jag mala kaffe. Mors!
Ensamma människors kamp
Att skriva böcker, dikter, artiklar, blogg, brev, dagbok...
Att skapa kläder, bilder, skulpturer, installationer...
Att dansa, skådespela, akrobatisera, sjunga, spela, fota
Är allt det bara människans oändliga behov av att finnas till, att alltid ihågkommas, aldrig sluta existera?
Att dela med sig av sig själv, sina tankar, sitt hjärtats innerligaste känslor, orden, rörelserna, tonerna, skapelserna som betyder allra mest för en, är det för att göra sig själv odödlig? Är konst att göra sig själv odödlig?
Analyserna av mitt eget beteende avslöjar att det behovet är starkare ju ensammare jag känner mig. När ingen i hela världen tar del av mitt sprudlande jag, min vardag, mina tankar och strapatser, det är då jag får störst motivation till att skapa och gapa. Att säga mitt, göra mig själv lite odödlig.
När människor i grupp känner sig som mest ohörda och diskriminerade, då skapar de tillsammans. Då skapar de en demonstration. De skapar en mordbrand.
Människor utan grupp är ibland så ensamma och olyckliga att de inte vet vad de ska ta sig till mer, då skapar de, de skapar sin egen död.
Jag tycker konstnärer ofta talar om ensamheten. Ofta har de upplevt den mycket, länge och intensivt. Ofta berättar de att konsten är det som räddar dem. Alla kändisar vimlar det ju människor runt omkring dygnet runt. Alla bloggare berättar jämt om den och den vännen och allt underbart folk de träffar på stan. Alla författare sitter i det oändliga och beskriver personer med personligheter så fullkomligt kompletta att den enda slutsatsen är att författaren har en enorm människokännedom. Är det de som är de allra ensammaste?
Här får ni, Världens finaste historia om ensamheten. Och om hopp.
Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson.
För att göra en sak väldigt klar såhär från början i din och min relation bör jag nämna att Tove Jansson är världens bästa författare, PUNKT. Eller nej vänta jag måste kanske motivera mig en aning Hon beskriver känslor på det mest slående, klockrena sätt med ett språk så varierat, vackert, enkelt men samtidigt avancerat så att både vuxna och barn kan ta till sig budskapen, alla på sin egen personliga nivå.
För er som inte orkar läsa världens bästa bok, här är en länk till en liten sång, jodå Brittan vet minsann också vad ensamhet är, bland alla paparazzis.
Men nu, varsågoda.
Vem ska trösta knyttet
Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde
- han hade klarat sig i alla fall -
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fyllt av nya, mycket lyckligare knytt.
Och knyttet gick och gick men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dej?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.
Och knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.
Och knyttet gick med trötta ben mot väster
han var så ensam som ett knytt kan bli.
Där satt en glad hemul med sina gäster
och tände på ett stort fyrverkeri.
Varenda en bar blommor i sin svans
och inne under träden var det dans
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de SER att du är här!
Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit
han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt bort var hemulerna med stora tunga steg
och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och knyttet tog av skorna och han suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
Men ute i atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden frampå natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
"...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll..."
Och knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde knyttet mycket gott.
Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den
och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda, och förtrollande och nytt!
På morgonen var hela himlen mulen
och stora valar blåste överallt
och mitt i havet plaskade hemulen
och hojtade: nej fy vad det är kallt!
Och knyttet sa: jag tycker absolut
att vi har träffats någon gång förut!
En festklädd filifjonka åkte vinkande förbi
och sex himmelsklädda båtar med nio homsor i,
den femte homsan hälsade på knyttet som skrek: hej,
o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mej!
Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,
men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?
Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.
När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!
Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och knyttet sa: det här blir inte lätt
för mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans
och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.
De sågo under tystnad på varandra,
ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra
för att han blev så svag i sina ben -
Förlorad i sin blyghet sade han:
jag skriver vad jag menar... och försvann.
Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet
om hemulen och om snäckan som var så vit och slät
om funderingar på havet och om hur rädd han blev...
men hur han än förklarade så blev det inget brev.
Jag ber dig, käre läsare, att trösta båda två,
o, skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå!
(Här har du brevpapper. Frimärke
behövs inte, men lägger brevet t.ex.
i en rosenbuske där man är säker
på att skruttet får syn på det)
När skruttet läst sitt brev med mycken möda
(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och skruttet flög helt glatt i knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt,
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!
...och sen
levde de lyckliga
i alla sina dagar...
SLUT
Under ett år
Efter ett uppehåll på ett helt år (!!!) är jag tillbaka, pigg och fräsch och med massor av kula tips och inspiration och fina bilder samt heliga ord och goda råd. Jag har känt mig något ambivalent i ställningstagandet huruvida jag bör utforma mitt bloggande. Det var nog det som tog ett år...
Men här kommer jag!
Snart är jag på väg till hallen där jag planerar att stänga in mig hela dagen trots att himlen verkar lova en solig dag. Mamma åker till Gröna Lund, åker karusell och solar hela dagen och jag förblir den blekfis jag varit ända sedan vi blev för fattiga för att åka till Spanien om somrarna.
Men jag får sola på lördag för nu är det lite kris. Jag har tre ynkliga dagar på mig att göra klart mitt handståendenummer och bli grym på allt annat. Sen får Paris vara så knussliga de vill om sitt språk och sina viktiga papper för nu har jag tränat balett modern dans, universitetspluggat franska och tjänat pengar för att kunna gå i skola därnere. Ecole Nationale de Cirque de Rosny-sous-bois.
Mitt handståendenummer är ganska lågmält, stillsamt, eftertänksamt till en låt från Farväl Falkenberg. Numret handlar om hur människor behandlar sig själva. Om hur ofta man i ena sekunden klappar sig själv på kinden för att i nästa stund ge den en örfil. Hur man gör sig själv illa när hoppet tryter. Hur snabbt man glömmer.
Dessa är några av tricken jag har med i numret. Vad tycker ni?
Fotograf: Christopher Adermark
Men nu väntar cirkushallen på mig...
