Glädjeskrik i vinden
Jag dansar omkring på rosa moln, jag går på världens bästa utbildning, jag bor bredvid och kör parakro med världens bästa Jonatan, (som jag för övrigt kommer behöva kuta över till och klippa håret på om några minuter)
jag har den finaste omgivningen man kan tänka sig, jag har havet..! de bästa tränarna som får till och med balett och teori att vara hur kul som helst, jag får min lön om en vecka, jag bor i värstaste billigaste Varberg :), jag har en sjukt snygg cykel, jag börjar få benmuskler, det bor en kaninfamilj på min bakgård, jag cyklar det fortaste jag kan nerför långa backar och skriker glädjeskrik det högsta jag kan för att min röst ändå blåser bort med vinden, jag har en helårsprenumeration på DN, jag mår så bra, det är vackert väder var dag, jag är inspirerad, jag har en helt fantastisk klass, jag har lite tid att fota ibland, jag och Jonatan har börjat skapa ett nummer, vi tränar tio timmar om dagen, jag har med mig bara bra böcker hit, det är nybäddat i min säng, jag är beviljad inackorderingstillägg, jag har en massa goda teer kryddhyllan, det är varmt i stugan! det finns kvällskurser med lena två dagar, det finns en liten gullig marknad i centrum varje lördag... Åhåå jaja.. Hör ni hur bra jag har det?!
En rörig bloggare
Jag kan icke , under några omständigheter ha rättigheterna att kalla mig en aktiv bloggare, så det är inget jag har gett mig på ännu. Däremot kan man ju för den sakens skull ändå ha som mål att ge sig själv åtminstone trettio stycken minutrar lite då och då varje dag ibland eller åtminstone nån gång i månaden sådär så hjärnan slipper ha sånt jäkla tryck på sig jämt och ständigt.
Det har hänt mer under den sista månaden än vad första halvan av året någonsin hade kunnat klämma fram att bjuda på. Jag ska berätta om det nu.
Jag befann mig efter den omtalade Parisauditionen i det fruktansvärda dilemmat att behöva välja skola. Dans eller cirkus. Rosny hade allt jag kunde önska mig, förutom dans. Eller förutom danslärare med huvuden kvar ska jag väl säga. Hur FAN kan man låta så pårökta tanter få arbeta som lärare, förutom att de inte kunde minnas sina koreografier i mer än en halv minut tycktes de helt ha tappat känslan för allt som heter taktkänsla och struktur. Och så kunde de inte skilja på klassisk balett och låtsas dans!!!
Så det var att välja mellan en grym dansskola utan cirkus och en grym cirkusskola utan dans. Bah OMÖJLIGT
Lösningen kom med ett samtal från CSN och jag fick låta ekonomin bestämma. Det innebär att jag flyttar till Varberg på tisdag hej hopp!
Och jag är nöjd med mitt val. Jag ska faan bli grym. Jag tänker träna som ett litet djur och söka danshögskolan, och faan komma in och bli den artist jag drömmer om att bli. Jäklar vad taggad jag är!!!
Jag har sedan jag kom hem:
- Tagit hand om en förtvivlad mamma, (som nu mår bra!)
- Jobbat som konstmodell igen (jag var kassare än vanligt, somnade bara hela tiden)
- Jobbat som cirkuspedagog (och haft god lust att ha ihjäl åtminstone tre små barn dagligen)
- Fått två fotojobberbjudanden
- Plåtat med Malin och Karin
- Ornat alla papper och dylikt som ska skickas för att klara mig ekonomiskt nästa år)
- Plåtat en snygg bror som ska ha tennisbilder till sin hemsida
- Haft ångest
- Haft mer ångest
- Hittat på smarta nödlösningar för att kunna inreda min lilla stuga i Varberg sparsamt och billigt
- FLYTTAT!!!
- Börjat skolan :)
Apropå min stuga i Varberg! Det är ju här jag ska bo i ett år :D Kan ni tänka er, studentlägenhet - en liten stuga vid havet. Kan det bli bättre? Jag som älskar att titta på havet... Det var ett måste att ta med sig Tove Janssons böcker, jag ska sitta och läsa dessa filosofiska ord och lyssna på havet i all evighet. Fantastiskt.
Jag tänker inte heller glömma att det vackra landslag i fotboll som representerar det underbara landet Spanien vann årets upplaga av VM. Sådär, nu var det sagt. Klart. Jag är väldigt stolt.
Här är jag på en tavla, resultatet av att jag kan stå still många timmar i sträck.
Konstnär: Sanna Tomac
Den smaskiga veckan
Efter att ha sammanfattat min tämligen händelserika förra vecka med smaskiga detaljer och många lovord om staden jag befann mig i och om äventyret jag var med om måste jag tyvärr meddela att datorn åt upp allt i ett nafs utan att vare sig verka vilja spotta ut skiten eller pressa ut den den andra vägen.
Alla de smaskiga detaljerna ledde i alla fall till jag kom in på en GRYYM dansskola i Varberg. Och Jonatan också.
Nu sitter jag återigen och med nytt mod och nördar So You Think You Can Dance och drömmer om balett termer jag inte ens kan stava till, 34 timmar schemalagd träning i veckan och staden Varberg, som jag tycks ha gått och förälskat mig i.
Meene.. På torsdag åker jag ju till Paris... :) Och söker en cirkusskola. Och det vore ju sannerligen inte dumt att komma in där... Om den är bättre än dansskolan vill säga. Ja, vi får väl se, vi får sannerligen se. Det vore ju inte fel, inte helt tokigt att bo i Paris nästa år..
Muskler rapporteras saknade efter ett...
Vi har skapat en Armbrytarliga, ett synnerligen seriöst påhitt med ett riktigt intagningsprov och regelbundna möten.
Trots mina inte överdrivet muskulösa biseps var jag naturligtvis med under invigningen av denna grupp.
Trots mina minst sagt mesiga överarmar fick jag till och med ett oförtjänt men åh så coolt smeknamn som alla (speciellt Mira) var ytterst avundsjuka på.
SPÄNNARN
Här har vi mig
- Intagningsprovets första steg gick ut på att vinna en match mot Bettan. Det gjorde alla och Bettan blev ligans husdjur.
- Steg två var att gå ner till VIVO, grabba tag i ett sexpack, ställa upp sig på rad och sedan delta i nästa utmaning, en tävling i vem som orkade hålla sexpacket med rak arm i 90 grader längst. Anton vann, men han är ju boxare. Amalia förlorade. Hennes straff blev att inleda tävlingens tredje steg.
- Steg tre var lite klurigt, man skulle ställa sig utanför Crave (snabbmatsresturangen utanför hornstulls tunnelbanestation ni vet) och sedan trippa omkring där tills man hade flörtat tillräckligt mycket med random dude för att lura in honom på Crave på ett parti armbrytning.
Sista utmaningen var skitsvår, fy fan vad svenskar är misstänksamma och tråkiga. Folk hittade på alla möjliga ursäkter för att slippa ifrån oss. Speciellt uppenbart var det med bruden som började förklara på engelska (med så mycket svensk brytning att jag ville slå in käften på henne) att hon hade bråttom till flygplatsen.
Alla blev i alla fall intagna. Och hur pinsamt dålig jag än må vara på armbrytning så skapade jag mig ändå en värdig profil under kvällen. I Brytarhålan, ligans näste, var hela badkaret fullt med nedkylda ölburkar. Innan tuneringen hann sätta igång lyckades jag, jag kvickt som ögat, nappa åt mig tre av dem. Vilket alltså motsvarar en hel helgs fylla!
Men för att återgå till mina muskler. Jag tränar alltså styrka två timmar om dagen. För tre år sedan när jag började gymnasiet startade jag och Mira ett projekt med målet att bli så starka som möjligt på tre år och uppdatera muskelbildarkivet varje halvår. Men...! ÄÄÄHH!!!! Hur har jag lyckats med det här? Jag ska komplettera det hela med en "fôre-bild" så fôrstår ni min desperation.
Svaga brudar i Cirkörs omklädningsrum för tre år sedan.
Och jag har inte blivit starkare. Inte ett piss.
Tre år senare påbörjar alltså utredare Sara granskningen - "Vad hände med musklerna"?
Jag får göra en efterlysning helt enkelt.
Trots mina inte överdrivet muskulösa biseps var jag naturligtvis med under invigningen av denna grupp.
Trots mina minst sagt mesiga överarmar fick jag till och med ett oförtjänt men åh så coolt smeknamn som alla (speciellt Mira) var ytterst avundsjuka på.
SPÄNNARN
Här har vi mig
- Intagningsprovets första steg gick ut på att vinna en match mot Bettan. Det gjorde alla och Bettan blev ligans husdjur.
- Steg två var att gå ner till VIVO, grabba tag i ett sexpack, ställa upp sig på rad och sedan delta i nästa utmaning, en tävling i vem som orkade hålla sexpacket med rak arm i 90 grader längst. Anton vann, men han är ju boxare. Amalia förlorade. Hennes straff blev att inleda tävlingens tredje steg.
- Steg tre var lite klurigt, man skulle ställa sig utanför Crave (snabbmatsresturangen utanför hornstulls tunnelbanestation ni vet) och sedan trippa omkring där tills man hade flörtat tillräckligt mycket med random dude för att lura in honom på Crave på ett parti armbrytning.
Sista utmaningen var skitsvår, fy fan vad svenskar är misstänksamma och tråkiga. Folk hittade på alla möjliga ursäkter för att slippa ifrån oss. Speciellt uppenbart var det med bruden som började förklara på engelska (med så mycket svensk brytning att jag ville slå in käften på henne) att hon hade bråttom till flygplatsen.
Alla blev i alla fall intagna. Och hur pinsamt dålig jag än må vara på armbrytning så skapade jag mig ändå en värdig profil under kvällen. I Brytarhålan, ligans näste, var hela badkaret fullt med nedkylda ölburkar. Innan tuneringen hann sätta igång lyckades jag, jag kvickt som ögat, nappa åt mig tre av dem. Vilket alltså motsvarar en hel helgs fylla!
Men för att återgå till mina muskler. Jag tränar alltså styrka två timmar om dagen. För tre år sedan när jag började gymnasiet startade jag och Mira ett projekt med målet att bli så starka som möjligt på tre år och uppdatera muskelbildarkivet varje halvår. Men...! ÄÄÄHH!!!! Hur har jag lyckats med det här? Jag ska komplettera det hela med en "fôre-bild" så fôrstår ni min desperation.
Svaga brudar i Cirkörs omklädningsrum för tre år sedan.
Och jag har inte blivit starkare. Inte ett piss.
Tre år senare påbörjar alltså utredare Sara granskningen - "Vad hände med musklerna"?
Jag får göra en efterlysning helt enkelt.
Berättelsen om Chiquirritina
Chiquirritina var vad min papa alltid kallade mig när jag fortfarande trallade omkring med babyfjun på skallen endast iförd ett tigerrandigt snöre runt magen och ett par för stora raggsockor. Jag var min papa ändlöst hängiven när jag var barn. När han kom hem klockan fem kom jag pilande som ett litet djur och kramade honom och ville bli klappad på huvudet.
Han lagade alltid middagen, när maten var färdig ropade han
- La comida ya esta!
Chiquirritina
De flesta vet att chica betyder flicka på spanska. Chiquilla eller Chiquita är någon sorts motsvarighet till Stumpan.
Chiquirritina.
Lillstumpan.
Annars är chica mest känt som som det ord spanjorer skriker efter brudar på gatan efter en flörtig vissling.
Chiquita å sin sida relateras enbart till Banankompaniet från helvetet. Ingen människa i dagens ekologiska Sverige skulle för sitt liv tillkännage att de köper frukt från detta skoningslösa företag.
Annars tycker jag ganska bra om bananer.
Han lagade alltid middagen, när maten var färdig ropade han
- La comida ya esta!
Chiquirritina
De flesta vet att chica betyder flicka på spanska. Chiquilla eller Chiquita är någon sorts motsvarighet till Stumpan.
Chiquirritina.
Lillstumpan.
Annars är chica mest känt som som det ord spanjorer skriker efter brudar på gatan efter en flörtig vissling.
Chiquita å sin sida relateras enbart till Banankompaniet från helvetet. Ingen människa i dagens ekologiska Sverige skulle för sitt liv tillkännage att de köper frukt från detta skoningslösa företag.
Annars tycker jag ganska bra om bananer.
