Fyra-års-mardrömmen
Jag kniper ihop ögonen, håller för öronen och låtsas som om valresultatet bara är en mardröm eller ett dåligt skämt. Snart orkar jag nog inte mer och börjar gråta
Det här är läskigt, det är läskigt! Herregud, vad är det som händer?
De svenska guldkornen
Nu först har jag insett faktum. Jag flyttar. Jag flyttar och kommer inte tillbaka förrän om några år. Och när jag kommer tillbaka har jag inget kvar. Pappa har säkert flyttat tillbaka till Spanien, mamma bor i en lägenhet i stan, Gabriel har blivit känd modell eller välbetald tennistränare i Hollywood. När jag hälsar på i min älskade cirkushall finns ingen jag känner kvar.
Det är är en förbannat obehaglig insikt, men jag börjar förstå varför jag ända sedan jag kom hem för en månad sedan har velat
- besöka vår huvudstads alla museum och trädgårdar (Stadsmuseum, Rosendals trädgård) svenniga ställen jag aldrig hade satt min fot i för något år sedan
- gå promenader i parken (typ Tessinparken) herregud
- se på svenska filmer och serier (jag måste ha sett på Sunes Jul serien minst fem gånger den senaste veckn, jag behöver inte ens titta på tv-skärmen längre. Det räcker med att jag hör dialogerna så ser jag spektaklet framför mig).
- lyssna på svensk musik (Nationalteatern, Eldkvarn)
- läsa svenska böcker (Gårdarnas krig av Harry Kullman om kvarterskrig mellan ungarna på söder, och jag önskar bittert att jag levde för sjuttio år sedan någonstans bland bakgårdarna vid SOFO)
- inte nog med det har jag kommit på mig själv flera gånger med att gapande stå och stirra på lägenhetsannonserna på Folkkungagatan. Kanske, kanske kan jag hitta en liten 25 kvadratare som inte är allt för dyr... - Sen vaknar jag upp igen. Jag har ju en lägenhet i Bryssel, vad sysslar jag med? Jag flyttar ju imorgon!)
- bara äta svenskt! Sill, färskpotatis med dill, rabarberpaj...
Det är sannerligen inte lätt. Jag kommer att sakna Sverige.
Och jag är så jävla rädd att inget ska finnas kvar när jag kommer tillbaka. Jag vet att det inte gör det.
När jag säger hejdå och kliver på bussen 13.45 imorgon kommer inget tillbaka igen. Nästa gång jag kommer hem är jag inte hemma längre. (Och det blir sannerligen inte ett dugg bättre av att våran efterblivna regering ska renovera halva Stockholm, jag kommer hoppa av på fel hållplats när jag ska hem för att jag inte känner igen mig.)
Vem tror på Tomas Di Leva
Igår gick jag förbi Tomas Di Leva och hans fru och barn på väg in i en butik. Makarna hade lika gärna kunnat vara hinduiska tvillingpräster. Lika långt svart lockigt hår, likadana lilaglittriga indiska andedräkter och sandaler så tunna att paret lika gärna hade kunnat gå utan.
Tomas Di Leva. Den första i historien som fick falla offer för Bittersarahs långa utlägg om dålig musik och fula kläder. det hade jag nästan glömt bort.
Jag gick in i affären och tittade ut på dem genom skyltfönstret, de gick lugnt förbi men plötsligt tittade paret samtidigt in genom fönstret och rakt in i mina ögon. De skrattade, vinkade och jag såg Thomas mima ett Hej. Jag grimascherade i ett misslyckats försök att le tillbaka.
Samtidigt som jag stod kvar utan att förstå varför jag hade dragit till mig deras uppmärksamhet kom butikens expedit och ställde sig brevid mig.
Stäng munnen tipsade hon.
Faschinerande är vad de är. Alla dessa märkliga kändisar:
Här är en hyllning till Tomas för att det var du som drog ut Bittersara ur mig
Titta vad fina de är
Tomas Di Leva. Den första i historien som fick falla offer för Bittersarahs långa utlägg om dålig musik och fula kläder. det hade jag nästan glömt bort.
Jag gick in i affären och tittade ut på dem genom skyltfönstret, de gick lugnt förbi men plötsligt tittade paret samtidigt in genom fönstret och rakt in i mina ögon. De skrattade, vinkade och jag såg Thomas mima ett Hej. Jag grimascherade i ett misslyckats försök att le tillbaka.
Samtidigt som jag stod kvar utan att förstå varför jag hade dragit till mig deras uppmärksamhet kom butikens expedit och ställde sig brevid mig.
Stäng munnen tipsade hon.
Faschinerande är vad de är. Alla dessa märkliga kändisar:
Här är en hyllning till Tomas för att det var du som drog ut Bittersara ur mig
Jag ska bli Peter Pan när jag blir stor
Jag har varit hemma i Stockholm i fem dagar
jag har redan
problem med banken
problem med csn
problem med att hitta jobb
problem med att hitta stipendium
inga pengar
punkt
basta
och fruktansvärda problem med att hitta tid att fixa alltihop.
Förbaskat jävla trött på alltihop. Nu tycker samhället att jag är vuxen och hej hopp, plötsligt måste man fixa all möjlig jävla skit.
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt reda ut begreppet "att bli vuxen". Inte kan jag säga att jag är det eller någonsin kommer bli det i alla fall. Jag sa det till mamma härom dagen och hon blev helt tyst och tittade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag ska bli Peter Pan när jag blir stor. så slipper jag bli vuxen.
Hur unkommer man detta moln av måsten och plikter som plötsligt kommer flygandes under ens 18 års natt och placerar sig i ens hjärna? Inte går det att blåsa bort, det försökte jag igår. Och i förrgår, och dagen innan dess. Varjenda dag sedan 12 maj har jag blåst på det men det blir bara större och svartare och regnar bara mer och mer.
Jag vill inte vara vuxen. Och jag hatar den dumma tanten på Nordea.
Imorgon tänker jag leka Peter Pan.
jag har redan
problem med banken
problem med csn
problem med att hitta jobb
problem med att hitta stipendium
inga pengar
punkt
basta
och fruktansvärda problem med att hitta tid att fixa alltihop.
Förbaskat jävla trött på alltihop. Nu tycker samhället att jag är vuxen och hej hopp, plötsligt måste man fixa all möjlig jävla skit.
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt reda ut begreppet "att bli vuxen". Inte kan jag säga att jag är det eller någonsin kommer bli det i alla fall. Jag sa det till mamma härom dagen och hon blev helt tyst och tittade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag ska bli Peter Pan när jag blir stor. så slipper jag bli vuxen.
Hur unkommer man detta moln av måsten och plikter som plötsligt kommer flygandes under ens 18 års natt och placerar sig i ens hjärna? Inte går det att blåsa bort, det försökte jag igår. Och i förrgår, och dagen innan dess. Varjenda dag sedan 12 maj har jag blåst på det men det blir bara större och svartare och regnar bara mer och mer.
Jag vill inte vara vuxen. Och jag hatar den dumma tanten på Nordea.
Imorgon tänker jag leka Peter Pan.
1990-talets bortglömda barnprogram
Nu har det hänt,
världens undergång har krypit ut ur sin grotta och börjar sakta men säkert sprida sitt unkna mörker på vårt lilla jordklot.
Upptäcken kom som en chock för några fredagskvällar sedan när jag barnvaktade mina älsklingsungar, Tristan och Sanya. Hela kvällen hade varit som rena paradiset, vi hade gjort en hinderbana i trädgården, lekt rally i vardagsrummet, dansat oss vilda till Abba greatest hits och satt nu fullkomligen utslagna med en varsin portion fruktsallad i soffan. De hade slagit på TV:n för klockan visade Bolibompa dags, jag gick ut i köket för att rodda lite men stelnade plötsligt till.
Bolibompas "nya" introlåt fullkomligt dånade i mina öron och ett moln av arga bin började surra kring mina öron.
Jag hade lyckats se till att slippa höra den där förbannade introlåten så duktigt. Alltsedan jag var nio år och låten första gången introducerades hade jag både lärt mig vad ordet bojkotta innebar och duktigt demostrerat det pa SVT:s barntimme.
Tills nu.
Jag blundade och tänkte att jag måste acceptera att världens förändring, måste skärpa till mig nu.
Jag väntade en stund tills introt var slut och tog sedan med mig saften, ut till barnen.
Mitt mod skönk för varje program som sändes, inga av de fina gamla barnprogrammen från förr visades, utan var bistert ersatta av kommersiella serier med fult ritade, neonfärgade teckningar och skrikiga röster.
Har ni ingen inspelning av Björnes magasin? frågade jag plötsligt barnen.
- Inspelning? På DVD menar du? frågade Tristan.
- Jaa, eller videoband, svarade jag.
- Videoband? Barnen stirrade oförstående på mig.
- Vad är videoband? frågade Tristan.
- Ja, och vad är Björnes magasin, fyllde Sanya i.
Jag tappade hakan, totalt mållös
Utan att svara gick jag tillbaka in i köket och kom inte tillbaka förrän Bolibompa var slut.
Björnes Magasin finns inte mer. Nya genertionens barn vet inte vad det är och inte heller vad en VHS-spelare är.
Jag börjar bli gammal
och jordens undergång närmar sig.
Skit-industrialisering
Paradiset jag befunnit mig i hela kvällen hade börjat småryka i kanten och när barnen tillslut gått och lagt sig satt jag ensam kvar i det brinnande helvetet. Tack och lov har vårat industrialiserade samhälle gett oss något som kallas youtube, vilket räddade mig denna kväll.
Jag tittade på gamla barnprogram och det förra Bolibompa introt hela natten ända tills det sista biet hade lämnat mina öron och jag lyckats släcka elden.
1990-talets bästa SVT barnprogram, åh så fina de är.
Vilken var din favorit?
Björnes magasin
Sagostunden
Joelbitar
Trasdockorna
Rädda Joppe
Darkwing duck
Ducktales
Mjölktandsmössen
Ika i rutan
Barbapapa
Pingu
Kalles klätterträd
Anslagstavlan med Linus pa linjen
Mumindalen
Beppes godnattstund
Luftens hjältar
Skymningssagor
Fler myror är fler än fyra elefanter
Alfons Aberg
Bamse
Baltazar
Bumbibjörnarna
Nalle Puh
Räddningspatrullen
Disneydags
Lennart Hellsings ABC
Sommarhajk
Smastjarnorna
Bullen
Kenny Starfighter
Hjärnkontoret
Lilla sportspegel
En cell-sam historia
De vilda djurens flykt
Den vita stenen
Fran A til Ö
Tecknade pärlor
Babar
Tintin
Fabrorn som inte ville vara stor
säg till om jag har gömt någon viktig
Och här har vi det älskade, det äkta Bolibompa introt och sa sjalvklart den gamla fina slutvinjetten
världens undergång har krypit ut ur sin grotta och börjar sakta men säkert sprida sitt unkna mörker på vårt lilla jordklot.
Upptäcken kom som en chock för några fredagskvällar sedan när jag barnvaktade mina älsklingsungar, Tristan och Sanya. Hela kvällen hade varit som rena paradiset, vi hade gjort en hinderbana i trädgården, lekt rally i vardagsrummet, dansat oss vilda till Abba greatest hits och satt nu fullkomligen utslagna med en varsin portion fruktsallad i soffan. De hade slagit på TV:n för klockan visade Bolibompa dags, jag gick ut i köket för att rodda lite men stelnade plötsligt till.
Bolibompas "nya" introlåt fullkomligt dånade i mina öron och ett moln av arga bin började surra kring mina öron.
Jag hade lyckats se till att slippa höra den där förbannade introlåten så duktigt. Alltsedan jag var nio år och låten första gången introducerades hade jag både lärt mig vad ordet bojkotta innebar och duktigt demostrerat det pa SVT:s barntimme.
Tills nu.
Jag blundade och tänkte att jag måste acceptera att världens förändring, måste skärpa till mig nu.
Jag väntade en stund tills introt var slut och tog sedan med mig saften, ut till barnen.
Mitt mod skönk för varje program som sändes, inga av de fina gamla barnprogrammen från förr visades, utan var bistert ersatta av kommersiella serier med fult ritade, neonfärgade teckningar och skrikiga röster.
Har ni ingen inspelning av Björnes magasin? frågade jag plötsligt barnen.
- Inspelning? På DVD menar du? frågade Tristan.
- Jaa, eller videoband, svarade jag.
- Videoband? Barnen stirrade oförstående på mig.
- Vad är videoband? frågade Tristan.
- Ja, och vad är Björnes magasin, fyllde Sanya i.
Jag tappade hakan, totalt mållös
Utan att svara gick jag tillbaka in i köket och kom inte tillbaka förrän Bolibompa var slut.
Björnes Magasin finns inte mer. Nya genertionens barn vet inte vad det är och inte heller vad en VHS-spelare är.
Jag börjar bli gammal
och jordens undergång närmar sig.
Skit-industrialisering
Paradiset jag befunnit mig i hela kvällen hade börjat småryka i kanten och när barnen tillslut gått och lagt sig satt jag ensam kvar i det brinnande helvetet. Tack och lov har vårat industrialiserade samhälle gett oss något som kallas youtube, vilket räddade mig denna kväll.
Jag tittade på gamla barnprogram och det förra Bolibompa introt hela natten ända tills det sista biet hade lämnat mina öron och jag lyckats släcka elden.
1990-talets bästa SVT barnprogram, åh så fina de är.
Vilken var din favorit?
Björnes magasin
Sagostunden
Joelbitar
Trasdockorna
Rädda Joppe
Darkwing duck
Ducktales
Mjölktandsmössen
Ika i rutan
Barbapapa
Pingu
Kalles klätterträd
Anslagstavlan med Linus pa linjen
Mumindalen
Beppes godnattstund
Luftens hjältar
Skymningssagor
Fler myror är fler än fyra elefanter
Alfons Aberg
Bamse
Baltazar
Bumbibjörnarna
Nalle Puh
Räddningspatrullen
Disneydags
Lennart Hellsings ABC
Sommarhajk
Smastjarnorna
Bullen
Kenny Starfighter
Hjärnkontoret
Lilla sportspegel
En cell-sam historia
De vilda djurens flykt
Den vita stenen
Fran A til Ö
Tecknade pärlor
Babar
Tintin
Fabrorn som inte ville vara stor
säg till om jag har gömt någon viktig
Och här har vi det älskade, det äkta Bolibompa introt och sa sjalvklart den gamla fina slutvinjetten
De genuinas förfall
Idag hade jag en kort dispyt med en liten fisförnäm granntant om att maten i Sverige har blivit så dyr och styrkte det hela med att jag hade köpt två bananer och en liter mjölk på VIVO för 40 kronor. Och den dumma tanten svarar. Det heter faktiskt inte VIVO. VI lämnade VO för flera år sedan. JÄVLA KÄRRING
Jag gav henne en bister blick och fick hålla mig för att inte vrida sönder lårbenshalsen på henne.
Jag tänker aldrig sluta kalla det VIVO!! Och jag hatar alla idioter som ska tramsa med att byta namn på offentliga platser och verksamheter. varje gang slutar det med förfall. Det kostade inte dyra 40 kronor för en frukost på min tid när VIVO fortfarande hette VIVO och inte VI!!
Och jag skiter fullständigt i att anledningen till att halva namnet försvann beror på att VI "med sitt nya namn tydligt vill markera att Vi står fria från alla stora bjässar, utländska aktörer, börsnoterade bolag och annan centralstyrning".
Mig lurar de inte, det spelar ingen roll hur "varmt välkommen" de än hälsar mig på sin hemsida. Jag har fortfarande inte råd att köpa några fler bananer där.
Och...
varför, VARFÖR har ledningen på Cirkör bestämt sig för att byta namn på Rikslagret? Vår älskade lagerlokal brevid hallen som alltid var alldeles för kall på vintern och rena bastun sommaren. Rikslagret, där jag var med i min första riktiga show på Subörb 2005 och som under festivalen döptes om till Kokoslagret. Sedan Rikslagret bytte namn till Mellanhallen har den sannerligen förändrats. Lokalen är numera uppdelat i två, en liten bit betong till gymnasiet (som måste hyras ut till andra aktiviteter var och varannan dag för att gymnasiet ska ha råd att behålla det. Sedan har vi det dyra, fina förbjudna svarta golvet, fyra gånger så stort som gymnasiets betongplätt. Det svarta golvet, som tillhör Danshögskolan, Danshögskolan och enbart DANSHÖGSKOLAN. Fôrbjudet för de lite ofinare gymnasieeleverna som blir kallade till möte varannan vecka för att någon gymnasist råkat göra fotavtryck på det förbjudna området.
Så har vi förstås Cirkörs lab också. Tre ljudisolerade väggar som skapar en stor grotta där Cirkörs proffessionella artister kan jobba med sina produktioner ostört. En oerhört fiffig uppfinning, men det betydde för gymnasiets del att ytterligare 50% golvyta försvann. För Labbet är också förbjudet område. Där får bara "riktiga" artister vistas.
Varför har de ens döpt om detta numera så gränsfyllda rum till Mellanhallen? MELLANHALLEN??? Varför Mellanhallen? Det finns ens ingen hall på andra sidan. De borde i så fall döpt om det till Västra hallen för att vara korrekta. Varför Mellanhallen?
Vi har till sist Öppen Scen, från början var detta ett ställe för artister att komma och bjuda på vad de ville, utan betalt, bara för att testa en ny show eller kanske bara ett tre minuters nummer. Vissa läste upp sin nyskrivna dikt, andra, exempelvis små tanter pendlade hela vägen från norrländska landsbygden för att visa upp sina grisar. Missade man transvestiten Peggy som sjöng tre långtråkiga sånger behövde man inte oroa sig, han kom tillbaka flera gånger och gav en repris. Som publik tog man med sig 50 riksdaler och infann sig utanför Orionteaterns träportar fem minuter innan spektaklet satte igång, köpte biljetter och en öl på plats. Aldrig visste man vad man skulle bjudas på, men allt var tillåtet och alla fick den uppskattning de förtjänade.
Men Öppen Scen blev plötsligt populärt, dess arrangörer upptäckte att de kunde höja biljettpriserna. Man behövde numera boka biljett på ticknet två månader i förväg, eller köa i fem timmar i en närliggande busskur.
Artister plockades inte längre upp i tunnelbanan och eller trampade in på kontoret dagen innan förestallningen med frågan om de kunde få visa lite korttrix. Istället började speciellt utvalda artister ringas upp. Och en lika speciellt utvald publik skapades, den som hade råd med biljetten.
Öppen Scen bytte namn till Nattvarité Salong Giraff.
Den lilla återkommande tillställningen med Peggy och Bodil och hennes grisar blev aldrig densamma igen. De spontana artisterna och deras spontana publik avisades av biljetterna med de skrikiga tresiffriga beloppen och deras nya ägare som "faktiskt kräver lite valuta för pengarna"!
När jag tänker efter är det nog inte de nya namnen jag hatar, det är att de symboliserar vårat ständigt segregerande och uppgraderande samhälle som exkluderar mig och de mina ur sina nya, lite rikare, lite bättre sortiment.
Nåväl. mitt sätt att komma över det hela är att aldrig nåågonsin falla för de töntiga nya namnen i alla fall.
Jag vred alltså aldrig sönder lårbenshalsen på den snobbiga tanten. Istället gick jag in till mig, satte på datorn, lekte i tio minuter med paint, printade ut mitt konstverk och gick och postade den i hennes brevlåda.
Jag gav henne en bister blick och fick hålla mig för att inte vrida sönder lårbenshalsen på henne.
Jag tänker aldrig sluta kalla det VIVO!! Och jag hatar alla idioter som ska tramsa med att byta namn på offentliga platser och verksamheter. varje gang slutar det med förfall. Det kostade inte dyra 40 kronor för en frukost på min tid när VIVO fortfarande hette VIVO och inte VI!!
Och jag skiter fullständigt i att anledningen till att halva namnet försvann beror på att VI "med sitt nya namn tydligt vill markera att Vi står fria från alla stora bjässar, utländska aktörer, börsnoterade bolag och annan centralstyrning".
Mig lurar de inte, det spelar ingen roll hur "varmt välkommen" de än hälsar mig på sin hemsida. Jag har fortfarande inte råd att köpa några fler bananer där.
Och...
varför, VARFÖR har ledningen på Cirkör bestämt sig för att byta namn på Rikslagret? Vår älskade lagerlokal brevid hallen som alltid var alldeles för kall på vintern och rena bastun sommaren. Rikslagret, där jag var med i min första riktiga show på Subörb 2005 och som under festivalen döptes om till Kokoslagret. Sedan Rikslagret bytte namn till Mellanhallen har den sannerligen förändrats. Lokalen är numera uppdelat i två, en liten bit betong till gymnasiet (som måste hyras ut till andra aktiviteter var och varannan dag för att gymnasiet ska ha råd att behålla det. Sedan har vi det dyra, fina förbjudna svarta golvet, fyra gånger så stort som gymnasiets betongplätt. Det svarta golvet, som tillhör Danshögskolan, Danshögskolan och enbart DANSHÖGSKOLAN. Fôrbjudet för de lite ofinare gymnasieeleverna som blir kallade till möte varannan vecka för att någon gymnasist råkat göra fotavtryck på det förbjudna området.
Så har vi förstås Cirkörs lab också. Tre ljudisolerade väggar som skapar en stor grotta där Cirkörs proffessionella artister kan jobba med sina produktioner ostört. En oerhört fiffig uppfinning, men det betydde för gymnasiets del att ytterligare 50% golvyta försvann. För Labbet är också förbjudet område. Där får bara "riktiga" artister vistas.
Varför har de ens döpt om detta numera så gränsfyllda rum till Mellanhallen? MELLANHALLEN??? Varför Mellanhallen? Det finns ens ingen hall på andra sidan. De borde i så fall döpt om det till Västra hallen för att vara korrekta. Varför Mellanhallen?
Vi har till sist Öppen Scen, från början var detta ett ställe för artister att komma och bjuda på vad de ville, utan betalt, bara för att testa en ny show eller kanske bara ett tre minuters nummer. Vissa läste upp sin nyskrivna dikt, andra, exempelvis små tanter pendlade hela vägen från norrländska landsbygden för att visa upp sina grisar. Missade man transvestiten Peggy som sjöng tre långtråkiga sånger behövde man inte oroa sig, han kom tillbaka flera gånger och gav en repris. Som publik tog man med sig 50 riksdaler och infann sig utanför Orionteaterns träportar fem minuter innan spektaklet satte igång, köpte biljetter och en öl på plats. Aldrig visste man vad man skulle bjudas på, men allt var tillåtet och alla fick den uppskattning de förtjänade.
Men Öppen Scen blev plötsligt populärt, dess arrangörer upptäckte att de kunde höja biljettpriserna. Man behövde numera boka biljett på ticknet två månader i förväg, eller köa i fem timmar i en närliggande busskur.
Artister plockades inte längre upp i tunnelbanan och eller trampade in på kontoret dagen innan förestallningen med frågan om de kunde få visa lite korttrix. Istället började speciellt utvalda artister ringas upp. Och en lika speciellt utvald publik skapades, den som hade råd med biljetten.
Öppen Scen bytte namn till Nattvarité Salong Giraff.
Den lilla återkommande tillställningen med Peggy och Bodil och hennes grisar blev aldrig densamma igen. De spontana artisterna och deras spontana publik avisades av biljetterna med de skrikiga tresiffriga beloppen och deras nya ägare som "faktiskt kräver lite valuta för pengarna"!
När jag tänker efter är det nog inte de nya namnen jag hatar, det är att de symboliserar vårat ständigt segregerande och uppgraderande samhälle som exkluderar mig och de mina ur sina nya, lite rikare, lite bättre sortiment.
Nåväl. mitt sätt att komma över det hela är att aldrig nåågonsin falla för de töntiga nya namnen i alla fall.
Jag vred alltså aldrig sönder lårbenshalsen på den snobbiga tanten. Istället gick jag in till mig, satte på datorn, lekte i tio minuter med paint, printade ut mitt konstverk och gick och postade den i hennes brevlåda.
En hälsning från finanskrisen
Det är i en prövningens tid jag befinner mig i.
- Jag är nyfyllda 18
Vilket betyder att samhället äntligen tilldelat mig titeln Vuxen. Jag trodde jag skulle vakna upp på min 18 årsdag med en cigg i munnen och hade nästan sett fram emot att precis som Bert Ljung som får en rakapprat i 13 årspresent mottaga en kastrull eller liknande som tecken p å det nya skedet i livet. Men nä, det enda dagen medförde var att sjukhusbesöket dagen efter blev så dyrt att jag inte hade råd med något krogbesök.
- Jag har precis flyttat hemifrån
Till Bryssel, vilket innebär jag för första gången märker hur snuskigt lite kronan är värd.
- Jag är nybliven student.
Och i det är sannerligen inte lätt i våran krisartade värld.
- Jag är arbetslös
Vem är inte det? Det är kris
- Jag är pank
Den naturliga foljden av att vara student och arbetslös.
- Jag fryser
För att jag är sjuk, för att det är kallt och framför allt för att jag har kass blodcirkulation. Och inte hjälper det med kaffe, eller varm ärtsoppa, inte ens när det är s å varm att jag bränner mig p å tungan. Det gör mig lite bister.
Nu är jag dessutom jävligt gnällig for att jag har varit dödssjuk i två veckor och inte blivit bättre eftersom jag är arbetslös och därmed pank och således inte har råd att gå till doktorn eftersom mina nyfyllda 18 år ju innebär att ett sådant besök skulle kosta en smärre förmögenhet (vilket jag ju inte har). Eftersom jag inte har råd med medicin blir jag inte bättre och kan då inte jobba och tjänar inga pengar och...
Jag är sannerligen ett av krisens hopplösa offer
